Under helgens SM i Västerås crashade ytterligare en motocrossförare så olyckligt att han senare avled. Tidigare i år har vi haft två andra olyckor med dödlig utgång, i Ljusdal och Mora. Tankar går till familj, vänner och berörda.

Vi är på plats under tävlingar för att utöva den sport vi alla älskar. Vi vill alla göra bra resultat och vinna, men framförallt är vi där för att ha kul, det är en hobby, en lek. Då ska ingen människa behöva dö. Bara i år har tre stycken unga killar dött, det är tre stycken för mycket.

Jag tror, helt baserat på mina egna tankar att dessa tre olyckor inte har någon större likhet, det är tillfälligheter som gjort utgången så olycklig. Ser dock fram emot Svemos utredning kring det hela, för det finns alltid saker att förbättra. Vi behöver få veta mer exakt vad som skett vid varje olycka och diskutera vad vi kan göra för att minimera risken att det händer igen.

Jag har pratat med flera som kör motocross och vi har alla ungefär samma tankesätt och samma störning, om man får säga så. Det är en tuff sport och det är lätt att jargongen och tankesättet blir att endast se till sig själv. Jag vill vinna, alla andra är i vägen, man måste förstå riskerna m.m. Vi är nog många som kört för fort vid gulflagga, kört om någon lite för fult, kört över någon förares ben istället för att bromsa och köra runt. Allt för att komma först i mål, absolut inte tappa någon placering. “Det var ju rätt åt honom, han var ju i vägen”.

Kanske dags att vi alla tar oss en tankeställare och faktiskt värderar varandras liv lite mer. Allt är inte placeringar, resultat och pokaler. Vi borde alla kunna ta oss i mål på rätt placering även om vi varit tvungna att stanna för att lyfta cykeln runt en kille, saktat in så vi nästan står stilla vid gulflagg, kört om utan att köra ner varandra och så vidare.

Jag själv crashade i mitten av april med nack- och ryggfrakturer som följd. Nu gick det bra för mig och jag är på benen igen. Min egna crash och efterföljande svåra olyckor har dock fått mig att fundera en del även kring skyddsutrustning. Men egen erfarenhet är att ju snabbare man är, desto mindre skydd har man. I USA och VM ser vi förare som åker utan rygg-, bröst och axelskydd, endast i crosströja. Precis så börjar det även se ut i SM och det sprider sig nedåt i leden hos motionärer, ungdomar och knattar. Är det verkligen så jobbigt och störande att bära skyddsutrustning. Jag tycker egentligen inte det, men har varit tillräckligt korkad att göra som de som är bättre än mig och har genom åren minskat mitt användande av skydd. Slutade med bröst- och axelskydd för att jag tyckte jag såg konstig ut i dem, som en robot. Hur korkad får man bli?

Min personliga åsikt är att regler och lagar inte alltid är rätt väg, men information och eget ansvar är det. Jag hoppas att exempelvis Svemo tar tag i detta och kanske i sin utredning kring olyckor gör en undersökning av hur olika skydd skulle förbättra skyddet för förarna. Varför inte klä på en krockdocka olika typer av skydd och göra helt oberoende tester för att reda ut vilka och vilken typ av skydd som är bäst.

Jag har inte lösningen, men har fått mig en tankeställare. Hoppas fler får det och att vi gör något åt det vi kan.

/Tomas Persson, motocrossföraren