Förra året var första gången jag körde Stångebroslaget och det var riktigt kul. Oseedad startade jag från sista led, crashade tidigt och körde sönder frambromsen och tog mig sedan i mål på en 46:e plats.

I år ville jag såklart bättre och var nu seedad att stå i första startled, vilket är en måste om man vill vara med i toppen. Sjukt nervös över att starta med hojen avstängd och att jag sedan fick kicka 4 gånger för att få igång den för att varmköra gjorde inte saken bättre. Nu gick det dock riktigt bra och jag rundade nog första böjen runt 15:e plats och körde sedan upp mig på de första gärdena.

Banan var riktigt fin och grymt rolig, det enda problemet var att det var torrt och dammade. Jag låg hela första varvet på 3-4 plats och det dammade så mycket ibland att jag fick stanna för att kolla var jag skulle åka. Jag lyckades dock hålla mig kvar med tätkänning och precis före varvning första varvet var jag ifatt och förbi klubb kollegan Ola Thorell.

Jag var sedan ifatt ledaren, men tappade återigen då det började damma i skogen, att jag sedan gjorde min enda stora miss och bromsade stopp gjorde inte saken bättre just då. Ledaren valde dock att gå in och tanka inför det 3:e och sista varvet, vilket jag inte tänkt göra.

Jag fick en lucka på ca 30 sek och körde på säkerhet för att inte göra några misstag, det resulterade i att jag snart hade tvåan uppe i ryggen. Eftersom jag visste att det inte var speciellt kul att ligga bakom, gjorde jag mitt bästa för att riva upp lite extra damm och det lyckades. Det höll hela vägen in i mål och jag vann Stångebroslaget klass 7, 16-29 år.

Stort tack till min mor och Lasse för att de supportar mig på alla tänkbara sätt och vis, det hade aldrig gått att göra så här bra resultat utan dem. Jag vill också tacka för det grymma stödet från klubbkamrater och andra jag kände på plats. För mig ger det så otroligt mycket när någon hejar på längs vägen.

Gör mig sällan speciellt bra på bild, men den här måste jag säga att jag är nöjd med. Foto från endurofoto.com.

/Tomas