Jaha då var det dags för runda tre av Stockholmscrossen och jag inledde dagen med rödplåt, ledare i klass A. Nu ska man inte dra för stora växlar av det, men såklart så lär jag poängtera att så är det 🙂

Skitigt, skitigt i början av dagen så det är rätt så glassigt att glida in när solen och övriga klasser gjort banan lite mer körbar. Träningen gick rätt så skitdåligt kan man säga, mycket folk och ingen åkglädje. Nu brukar av tradition dålig träning innebära bra dag i övrigt för mig, så det kändes trots allt rätt så bra inför kvalheatet.

Stod bredvid Mackelito och Fredde Forsell i starten och fick ett riktigt bra utsläpp, sen ville yammen gå lite på slangen mitt på rakan så jag tappade lite och in i böjen smällde det och där låg jag sedan med Robin Wiksells vackert gröna Kawasaki rakt på min hoj. Om jag inte var sist iväg efter crashen så var jag näst sist men det flöt på ok. Enligt varvräknande polare var jag uppe topp tjugo vilket innebar A-final men då smällde det igen. En highsider som smög sig på mig från ingenstans och till råga på allt i uppgången på ett hopp gjorde att ytterligare en crash var oundviklig. Tyckte att det inte bara borde vara mitt fel och mycket riktigt hade jag bakhjulspunka. Eftersom det var bara några varv in i heatet var det bara att rulla av och bryta.

Att köra B-final är ju precis som det låter rätt så B, men trots allt blev det några små glädjerus att ta med sig. Jag slog till med min första holeshot på säkert 15 år och det ska jag ta med mig även till nästa start med tuffare motstånd. Jag kunde sedan köra rätt så enkelt mot en vinst och även det kändes bra, en vinst är alltid en vinst.

/Tomas #325