Kan man inte vara på plats själv, så skickar man såklart det bästa man har för att rapportera. Flickvän Ann , syster Karin och Martin var på plats under supercrossen på Ullevi. Som enda sida lyckades mxstar.se tack vare dem live rapportera från händelserna på Ullevi. Nedan följer deras egna berättelse om denna nya företeelse för dem.

Resultatlista Duells International Supercross
Resultatlista 85cc
Massor av bilder från vår samarbetspartner fastbikes.se

I fredags fick jag vara med om något väldigt kul. Jag fick
se supercrossen live på Ullevi. Hade ni frågat mig i onsdags så hade jag
svarat… nej  jag ska inte dit. Eller
ska jag vara ärlig så hade jag nog inte ens fått frågan. Men så stod jag
plötsligt där med en biljett. Jag skulle gå på supercross. Hur skulle denna
kvällen bli?!

Jag visste verkligen inte vad som väntade. Nog för att jag
hört brorsan prata cross och visst jag har varit på en crossbana ett antal
gånger, men jag anser mig själv vara helt okunnig. Skulle jag verkligen tycka
att det är roligt att sitta i flera timmar och se på cross med förare jag
aldrig sett och inte vet namnen på? Jag bestämde mig i alla fall för att gå in
på mxstar.se för att få lite förkunskap. Jag kollade upp lite namn, kollade på
filmen från presskonferensen och läste några medlemmars inlägg. Jag förstod att
detta var något många vill åka på och jag var en av de lyckliga J

Så blev det fredag, och jag och Ann diskuterade vad vi
skulle ha på oss 🙂  För nu var det ju så att det var inte vilka
biljetter som helst vi fått tag på. Vi hade genom vår kontakt på mxstar crew
fått vad vi kallade VIP, men mer var det biljetter för pressfolk. Vi hade
alltså fått uppdraget att vara med under presskonferansen efter tävlingarna och
även att rapportera under kvällens gång, då mxstar crew inte kunde närvara.  Oj oj… hur skulle vi klara det här? Vet vi
för lite, vad ska vi göra, hur går detta till och kommer vi verkligen att klara
av vårt uppdrag?

Jag, Ann och vår kameraman Martin träffades utanför Ullevi
kl 18.00. Jag kände av min egen nervositet, men stämningen utanför fick mig att
slappna av. Vi möttes av många glada ansikten som precis som oss var
förväntansfulla. Vi började dela ut mxstar flyers till de vi mötte och de
flesta var positiva och undrade vad detta var för spännande.  Kanske trodde de först att det var "wet
T-shirt tävling" någonstans på avenyn efter tävlingarna (då vi stack ut i
mängden som tjejer) Men förhoppningsvis nådde vi fram till några som kommer att
bli nya medlemmar:-)

Fem timmar gick fort och vi hade jättekul. Kvällen bjöd på
många spännande inslag och att rapportera hem till Uppsala via sms och mms
gjorde oss engagerade och intresserade. Vi försökte hålla koll på ställningen
och se vad som hände nere på banan. Vilka namn var det nu vi läst om? Vem är
intressant, vem är i ledningen, vem ramlade och hur många skulle gå vidare
osv.  Vi fick också se freestyle hopp på
elitnivå. Jag skrek högt, hejade, klappade händerna… kunde bara inte låta
bli. Det var så häftigt att se, och grabbarna gjorde allt för att få igång
publiken. Man kunde riktigt känna hur kul de hade det.

Men jag och Ann kände inte bara glädje under kvällen, utan
också oro, medlidande och ganska ofta trodde jag att hjärtat skulle hoppa ur
kroppen. För jag kan inte låta bli att tycka synd om dem som ramlar, inte får
igång sin hoj eller som ett antal gjorde t.ex. Andrew Short, fastnade i plast
och inte kom loss. Att sitta på läktaren och inte kunna göra något, att se hur
de kämpar och hur något som de kämpat för går förlorat. Och att sitta på
läktaren och se hur någon blir utburen på bår. Det känns förjäkligt.  Tur att tävlingen hade en "andra chans" .
Mycket pedagogiskt:-)

Så var tävlingen slut och trots de incidenter som gjort mig
gråtfärdig så var jag fylld av glädje.  Stämningen
från övriga åskådare och tuff musik hade fått humöret på topp. Och nu väntade
det som jag tror att många av er hade velat göra, vi skulle få träffa grabbarna
som tävlat!

Vi gick med nervösa steg
ner till presskonferensen, jag, Ann och Martin. Skulle vi våga göra en intervju
med någon av dem, skulle jag ens veta hur de såg ut? Så stod vi plötsligt där
tillsammans med alla. Jag blev stum och med blicken i backen snodde jag snabbt
åt mig en macka, en läsk och lite godis från fikabordet. Herregud, vad gör jag
här?!! Vi tassade ner till stolarna på andra raden och satte oss. Presskonferensen
drog igång. Grabbarna pratade på, berättade om kvällen, skojade mycket med
varandra och alla skrattade gott.  Så
säger plötsligt speakermannen att nu är det fritt fram att intervjua killarna.
Jag känner hur jag börjar kallsvettas, skrattar nervöst till Ann och vi reser
oss upp. Ska vi gå fram eller ska vi bara vända och gå? Då plötsligt infann sig
modet. Jag är kanske här bara en gång och vi har ett uppdrag att utföra!!
Vinnaren av supercrossen Broc Hepler kom gående… "Hi, congratulation, well
done!" fick jag fram.  Jag frågade om vi
fick ta ett foto för en motocross Community. Jag ställde inga frågor, men ett
foto blev det och en kram. Och eftersom kameran krånglade så blev kramen lång,
och vi fick något att skratta åt 🙂 Av bara farten
gratulerade vi även trean Cole Siebler Även honom med en kram och en blink 😉
Uppdraget slutfört!! Med pickande hjärta, nöjda, lämnade vi Ullevi och
supercrossen (för den här gången).  

/Karin och Ann