Hej alla motorintresserade !

 Tänkte dela med mig en del av mina erfarenheter och min uppväxt innom ungdoms-junior motocrossen.

Hoppas du har ro att läsa detta 😉 

 Jag började köra cross vid 6 års ålder, mest som lek och skojj hemma hos min far på landet circa en mil nordöst om uppsala. En stor bondgård med mycke åkermark och skog, jag minns det som i går, första gången min pappa kom hem med min första 80cc vilken total lycka !

Jag körde något i stil med 2 år hemma på åkrarna och min egna "knatte bana" innan vi tog oss till rörken som bara ligger någon km från pappas gård. minns hur jag skämmdes över att vi kom med häst transport ist för en proffsig buss eller ett vanlig släp. 

 Efter att ha kännt på bana några gånger ställde jag upp i dvarande funbos cross skola, vaga minnen från olika "övningar" så som starter, balans, spårval och bromsteknik. Ronny andersson och Ted Kalèn var ofta återkommande som "de man skulle titta på" 

började som många andra tävla i Mälarfräsen med blandade resultat på 80c. jag lyfte mig ett ordentligt snäpp då jag 98 (om jag nu minns rätt) under dala-crossen i ett otroligt skitigt och regnigt rättvik smiskade upp Mikael Löfing från allingsås såväl som "Rontan" och slutate på en 5'e plats i A finalen, visserligen vann jag inte men jag viste ju att de var snabba, iofs. ett "muddrace" är ett muddrace, men som 14 åring tog jag det som det kom, jag menar jag hörde ju knappast till topp skiktet av sveriges 80cc åkare i 14-15 klasse, jag vägrace iaf intala mig det av någon anledning.

 mitt första år i 125U var ett okej läro år som i princip bara "passerade" jag körde hela fräsen serien, myggjakten och dala-crossen. 

år 2000 och år 2001 körde jag för ett uppsala baserat team med huvudsponsorn CycleCenter, på yamaha. jag vann mälafräsen serien båda åren  -lite väl lätt kanske, jag borde kanske ha klivit av serien 2001 och sökt mig till andra tävlingar. Men för mig var det frågan om självförtroende, jag kunde tidsmässigt smiska upp många bra förare på banor där jag vunnit mälarfräsen men så fort det handlade om någon annan tävling så som lagserier eller liknande så tröt självförtroendet och jag placerade mig (där jag var säker på att undermedvetet hörde hemma) . DE VAR JU SÅ MYCKE SNABBARE ÄN MIG ! Även fast jag i själva verket var, om inte snabbare iaf lika snabb.

 Jag har aldrig varit något av en träningnarkoman, mer att jag kört på min "talang" och åk-kondis. Minns en gång på ett träningsläger med SMK uppsala i årsunda då jag satt i bussen, stod farsan och Roffe (wicksell) och samtalade utanför och Roffe säger; "Synd att han inte tränar kondition, då kunde han vara där i toppen och dra. För talang och åkteknik, det har han." Önskar att han sagt det face to face till mig ist. Jag hade helt enkelt inte det där "extra" i mig som tog mig ut i löparspåren efter läxorna i veckorna som 16-19 åring. Därav nådde jag aldrig den där "riktiga" toppen

Jag slutade tävla på den där _resa runt i hela sverige_ nivån 03 om jag inte missminner mig, det var det året då jag klev på på yamahas största cykel dåvarande 426F och med mitt sånär på ikke existerande träningschema så sa det kanske sig självt att det inte var någon vidare kombo 😀

I samma veva skadade jag mitt vänster knä, vinter stubbrace hemma hos min far, tror till och med att "mackan" var med och dråg då. Nåväl jag pajjade iaf menisken, stapplade runt med det skadade knät i ungefär 2 och ett halvt år innan jag fick tummen ur %¤# och tog mig till en läkare fick en feldiagnos, och fick gå på smärtstillande. (Jag köpte här emellan en sprillans CRF 250F 07 och började åka lite smått igen.)  Men efter en tid sökte jag för knät igen då jag fick oerhört ont efter att ha börjat åka hojj igen och blevav dåvarande läkare remiterad till magnetkamera röntken och det visade sig ju då att det var menisken som hade gått åt skogen, fick den opererad nu i fjol 070414, vilken lättnad ! Jag kan GÅ som folk ! Jag kan åka hojj !!

TSSSSSSSS the lord had other plans for me.

Bara 2 månader efter den lyckade operationen av vänster knä, var det tur för det nästa. HÖGER knä, samma skada. Men denna gång kände jag ju iaf igen symtomen och fick snabbt hjälp ed magnetkamera och operation. Jag opererade mig nu senast 071129 och har inte blivit bra i mitt knä än, en menisk skada är lätt åtgärdat  – De klipper och klistrar lite. Man bli oftast om inte alltid fullt återställd efter ca 1-2v, men jag var nu i går 080124 till min läkare igen då jag inte blivit bra i knät än. Nu befaras det att jag har vid skade tillfället slagit ett litet hål i brosket i knäleden, det orsakar blödningar ch tryck i knät… jag fattade inte riktigt men jag ska iaf på ny magnetkamera och ev ny operation.

 En sak är förjävla säker, jag kommer aldrig glömma hur det kändes när jag tog den JSM starten i Tibro med fingret i vädret i startkurvan !

Inte heller kommer jag nånsin helt kunna lägga mina handskar på hyllan, WEEKENDWARRIOR ! 

Nu pallar jag inte ranta på om mig själv längre !

Vill bara säga till alla att det handlar inte alltid om att bli bäst, för mig var motocrossen mitt liv, i stort så är det det än i dag. Gemenskapen och vännerna jag fått och träffat genom åren har betytt mycket för mig och min uppväxt. det finns ingen som helst tvivel i min kropp att jag iom. motocrossen och det den gett mig är den jag är idag, oc för det är jag sporten evigt tacksam. 

Som min pappa en gång sa, jag har inte blivit rik på pengar. Men jag har blivit miljonär på erfarenheter. Jag skulle göra om allt igen om jag stod inför samma val.

Njut av sporten, den är fenomenal ! 

Not: Detta är ingen doktorsavhandling i svenska språket och ja, jag levde cross under de viktigaste skolåren så svenska gramatiken är kanske inte vad den borde 😉