Ända sedan den 15 oktober så har Kawasakis hopp i MX1-klassen 2009 undvikit den svenska vintern till förmån för träning i trakterna av Los Angeles i USA. Jonas har inga planer på att byta medborgarskap, men utnyttjar dock de tre månaderna hans visum ger honom fullt innan han kommer hem till Sverige för att visa upp sig. Anledningen är en total fokusering på att säsongen 2009 ska bli en riktigt bra säsong, och att ta igen förlorad tid i sadeln då fjolåret mest tillbringades i operationskö eller till rehabilitering. Hittills går allt planenligt och Jonas känner att han gör stora framsteg.
– Allting runt omkring fungerar jättebra och jag kan göra det jag kom hit för, nämligen att träna och köra så mycket cross som jag bara orkar med, rapporterar Jonas.
Upplägget på vistelsen visar verkligen Jonas totala fokusering på ändamålet med resan, nämligen att få så mycket träning som möjligt ur så lite pengar som möjligt utan att pruta på kvaliteten. Han och kompisen Robin Bergius bor till exempel i en trailer utanför att garage. De håller dock inte på att förvandlas till trailertrash, då Orange County i Anaheim är ett ganska så välbärgat och lugnt område.
– Ja det stämmer att vi bor i en trailer utanför att garage, men det är inte så illa som det låter. Det är tack vare att Robins pappa och några till hyr lokaler här som lösningen blev möjlig, och det är ju praktiskt att kunna ha nära till cyklarna när vi ska meka. Det är ett bra område och vi behöver inte vara rädda för inbrott och sådana saker. Dessutom har vi bara en kilometer till Anaheims stadium när vi ska kolla på supercross, skrattar Jonas.
Sedan Jonas återvände till USA efter en kortare vistelse i Sverige under jul och nyår, då han för övrigt prickade in den första och enda förkylningen under hösten och vintern, så ser dagarna ganska så likartade ut. De tränar så mycket cross de bara kan, och de dagar banorna är stängda kör de dubbla pass på La Fitness som är ett gym i närheten. Är banorna öppna så tränar de ett kompletterande pass på gymmet på eftermiddagen. Dagarna tickar iväg, och tiden på motorcyklarna i takt med dessa.
– Jag hann köra 35 timmar innan jag stack hem till Sverige första gången, och sedan jag kom tillbaka den 11 januari så har jag kört 25 timmar till. Den sista tiden så har många banor varit stängda på grund av regn, men nu säger prognosen att det ska bli bättre så jag hoppas att det stämmer. När det regnar så vill de inte att man kör då det blir djupa spår som sedan torkar och blir stenhårda, och de är ganska så bortskämda med fina banor här om man säger så. Om en bana öppnar på morgonen så får man köra fram till klockan 14, och sedan har den stängt i två timmar och allt slätas på nytt. Därefter kan man köra igen, har de belysning kan man hålla på ända fram till tio på kvällen, berättar Jonas.
Både banorna och förarna som befolkar dem är helt annorlunda än på en svensk bana, och det är utvecklande för Jonas av flera anledningar.
– Det är väldigt snabba och hoppfyllda banor här vilket gör att du får både tempo och teknikträning. På en del banor finns det hopp som är helt enorma, vilket ju är ganska så kul i sig, dessutom är uppfarterna oftast släta så du kan träna på att scrubba på ett ofarligt sätt. De värsta hoppen är nog en dubbel på Lake Elsinore som mäter 35-40 ärliga meter, samt ett par uppförshopp på Competitive Edge som kräver full gas på högsta växeln. En annan rolig grej förutom mängden banor är att de regelbundet görs om helt och hållet. De byter varv och gör nya hopp så det alltid omväxling och man får träna på nya saker, säger Jonas.
Även förarna Jonas möter både i tävlingar och på träning har ett uppträdande och en inställning som är ganska så långt från den svenska. Oavsett förmåga så ligger alla på gränsen av vad de klarar av, och inte helt sällan går de över den. Jonas gillar deras inställning och drar nytta av den.
– Det finns alltid någon snabb förare att sparra emot vilken bana man än kommer till. När de ser att jag rullar på hyfsat så vill de genast prova att köra ikapp med mig, så ofta blir träningarna som ganska så tuffa dueller där de gör allt för att komma förbi eller inte bli omkörda, skrattar Jonas.
Eftersom de flesta av de bäst betalda proffsen i USA just nu kör Supercross för fullt, Jonas har för övrigt beskådat ett par tävlingar på plats, så klarar sig Hagfors stolthet ganska så bra i de inofficiella tävlingar varje träning utvecklas till. I Amerikanska nationals så bedömer Jonas att det finns knappt 15 förare i toppen som är riktigt snabba, men i skiktet därefter bör han kunna blanda sig med en bra dag.
– Det är svårt att bedöma exakt var man skulle placera sig, men i Uddevalla så var jag 1,5 sekund från att kvala in i MX1-VM 2007 och jag tror att jag är snabbare nu. Däremot så krävs det alltid av en utlänning i USA att han ska vara känd och kunna slåss i toppen för att få ett bra kontrakt, annars väljer de hellre att satsa på en amerikans förare. De stora pengarna finns ju dessutom i supercrossen, och det är en helt annan disciplin att lära sig. Det som skrämmer är inte hoppens höjd eller längd, men utformningen gör att ett litet misstag blir kostsamt. Alla hopp är så vassa att det är stor risk för rejäla skador om man missar och kommer för kort till exempel, förklarar Jonas.
Jonas tror inte att det finns någon större risk att han tröttnar och blir utbränd av all körning, även om det stundtals är ganska så slitsamt på kroppen. All missad tid i sadeln 2008 gör att han har en del att ta igen, och han dessutom en lite ändrad filosofi till hur han lägger upp sin träning.
– När man tittar på de hårdast satsande förarna i USA så kör de mer cross räknat i timmar på en säsong än vad jag kör på tre säsongen. Självklart har de bättre väder vilket underlättar, men de har också en annan inställning som är ganska så logisk egentligen. Det är ju motocross vi ska tävla i inte löpning eller simning, och därför måste det ju vara bra att köra så mycket kroppen orkar. Jag planerar inte att ha en karriär som sträcker sig tills jag blir 45 år, men jag vill ge allt och satsa därefter de åren jag håller på med det här. Självklart springer jag och gör allt det andra man ska göra inklusive att äta nyttigt, men det är ju crosskörningen jag ska förbättra för att slå mig in i VM inte tiden runt elljusspåret. Jag vet att jag har en fysik som räcker internationellt sett, men jag måste bli lite snabbare och lite hårdare i kroppen på cykeln och det är det jag försöker råda bot på, analyserar Jonas.
När Jonas kommer hem till Sverige i april så kommer han att vara en betydligt bättre crossförare än innan, och han har siktet inställt därefter med en hög men realistisk målsättning.
– Jag vill ta medalj i MX1-SM, och även om jag kan nöja mig med vilken valör som helst så är det ju guldet jag siktar på. Utöver det så får jag se vad ekonomin tillåter då tiderna är som de är och den här vistelsen också har sitt pris. Jag kommer att försöka att köra lite MX3-VM i närheten samt även Holländska och Belgiska mästerskapstävlingar för att möta de bästa. Uddevalla VM står högt på önskelistan och självklart ska jag köra Lag-SM för Kil om det inte krockar med något annat, avslutar Jonas.
Jonas är helt klart sugen på revansch efter fjolåret. Han stortrivs på sin nya bränsleinsprutade Kawasaki 450 och han behåller kompisen Niklas Kvarnström som mekaniker även 2009. Nu är konkurrenterna varnade.
Jonas vill passa på att tacka sin familj och alla sponsorer som stöttar honom och ger honom möjligheten att satsa fullt ut på sin idrott. Det hade inte varit möjligt utan Er.
Text: Barath Media
Foto: Magnus Andersson, racefoto.com
Länk: jonasalgotsson.com
/Tomas, mxstar crew
