Marie Romlin som kört flera VM säsonger väljer att avsluta sin karriär. Det som tillslut avgjorde är bristen på ordentlig hjälp från sponsorer, det kostar helt enkelt för mycket att köra en VM säsong och även kunna ha råd med ett familjeliv utanför motocrossen. Några av Maries meriter i karriären är SM Guld 2005, VM fyra 2005, SM Silver 2006, VM åtta 2006.

En crash inför säsongen 2008 höll på att sluta riktigt illa. “När läkarna på sjukhuset sa att jag brutit ryggen blev allt en dimma och jag såg en stor TILL SALU skylt hänga över mig” berättar Marie om känsla från beskedet i sjukhussängen. Marie kom tillbaka från ryggskadan men aldrig riktigt till den nivå hon hade innan. Vi ställde några frågor till Marie om tankar kring karriären och det som nästan blev ytterligare än VM säsong.

Du väljer att avsluta din karriär varför?
Jag vill inte bara köra SM utan ska jag köra så vill jag även köra VM och då krävs det mycket mer resurser. Det kostar mycket att tävla i VM, framförallt i och med att jag har med mig hela min familj med Henry och två barn. Då krävs det mer, som barnflickor och med många dagar borta blir det även stora lönebortfall. Tycker det är jätteroligt att köra och känner mig inte riktigt klar med min karriär, men samtidigt vill jag unna mig något mer i livet, bygga hus, ägna mer tid åt barnen och familj.

Var har det varit störst problem att hitta hjälp, från branchen eller övriga företag?
Vi har haft det bra, min racing har inte kostat mig så mycket privat utan haft tillräckligt med externa sponsorer. Vilket varit en frihet efter min skada, då vi haft en pott med pengar som gjort att jag kunnat hålla mig borta från branchen och välja att använda det jag vill använda istället och inte haft någon press på mig att köra den här och den här tävlingen och visa upp mig.

Du har aldrig funderat på att bara köra en säsong i SM på hemmaplan?
Det är lika mycket jobb att bara köra SM, kräver att vara lika vältränad och för mig att bara köra SM och gå miste om VM då kan det kvitta. Helt ärligt så tycker jag inte SM är så fantastiskt kul heller, tycker det är roligare att vara ute och köra VM. Jag har inga krav från någon att jag måste köra SM och då har jag inte känt för det på samma sätt. Vet inte exakt varför, kanske för att jag har gjort det så länge.

Vilket är ditt bästa minne från karriären?
Ett starkt minne är när jag blev 7:a i min första tävling som 12- åring. Ett annat mycket roligt minne är när jag körde in som 4:e i ett JSM kval i Vimmerby bland killarna, har för mig det var 95 eller 96. Det finns fortfarande ingen tjej som har hävdat sig lika bra bland killarna som jag gjorde tidigt i min karriär och det är en en stark merit likaså även om det inte går att sätta en resultatsiffra på det. Nu vet jag att jag inte lyckades ta mig tillbaka till den nivån jag hade innan men  jag har haft oerhört kul de här senaste åren , gjort många bra resultat och har många fina minnen.

Vilket är ditt värsta minne från karriären?
Vet inte riktigt, kan inte säga något speciellt. Kanske var när jag gjorde illa båtbenet under en VM deltävling 2007. Jag hade kört upp mig från sista till sjätte plats i heatet och blev sedan brutalt nedkörd av en annan förare. Det var tungt då det kändes att jag rent allmänt var på väg upp både i heatet och hela säsongen just då. Jag skadade båtbenet i den crashen och hade problem med det under hela säsongen. Kommer även ihåg första gången jag skadade mig som ett tråkigt minne, det var 1993 under semestercrossen i skåne. Ramlade och bröt nyckelbenet och axeln gick ur led, knäckte tillbaka axeln själv men det gjorde så ont så jag svimmade.

Du har två barn Charles och Vilda, hur intresserade är de av motocross?
Att barnet valt att köra har blivit helt naturligt eftersom de varit med så mycket. Jag stöttar mina barn att köra hoj, men det ska inte drivas på till några knattesattsningar. Det ska vara barnens egna val, de måste få ha kul. Lär man dem tekniken, så tror jag det löser sig av sig själv. På något sätt så kommer nog barnen att fylla mitt tomrum från motocross. De får gärna hålla på med balett men helst inte. Jag har också alltid sagt att aldrig, aldrig sitter jag i en ishall men nu sitter jag där i hallen med Charles som är 9,5 år. Han har bara precis börjat med hockey för några månader sedan, men spelar sin första turnering på söndag, han vill bara träna, träna.

Finns det några du speciellt vill tacka för hjälp under alla år du kört?
Trots all hjälp från sponsorer och vänner hade min racing aldrig kunnat genomföras utan min familj så därför går det största tacket går till mina föräldrar  Monika och Åke Karlsson samt min bror Magnus Karlsson som funnits där för mig i vått och torrt i alla år. Därefter vill jag tacka min make Henry.

Sist men inte minst vill jag tacka alla Er andra som varit delaktiga i min karriär. Ingen nämnd ingen glömd

Länk: www.marieromlin.com