Vad ska man göra? Min hjärna förnekar det faktum att jag inte är James Stewart, min hjärna pressar min kropp till saker som den inte behärskar. Vad är det som händer när hjälmen åker på, hojjen startas och depån lämnas. Allt sunt tänkande om att "bara åka för att det roligt" är som bortblåsta.

Ögonen uppfattar en snabbare förare som passerar, en signal skickas till hjärnan som snabbt analyserar att han kör iof på SM-nivå, men han har nog en dålig dag eller felinställd fjädring så jag hinner nog med trots att jag är en glad amatör. Jag behöver nog bara öka tempot lite och kanske chansa lite, det är ju trots allt träning…

Jag tycks konstant upprepa detta betende. Dvs köra strax över min förmåga. Man måste ju tänja på gränsen lite för att bli bättre, men inte som jag tycks göra. Tre körningar har lett till  sträckt knä på stockholmscrossen, skrubbad axel och hjälm på Arlanda och nu senast på Rörken så avslutades träningen med bruten stortå, trasigt korsband, spricka i finger och mosade hälar. Allt detta händer när jag kör som bäst – suck!

Känner att jag är farligt nära att lägga in en annons på blocket. Jag vet dock att jag kommer vilja köra igen, jag vet också att jag inte nöjer mig med lagom som nivå…

/2mas